VI VAR OCKSÅ RÄDDA – äldreomsorgen i Malmö

16/5 Invigning på Gyllebogården med bubbel och tal – glädje och tårar

Malmö Stad Förvaltningsdirektör Gisela Öst inviger VI VAR OCKSÅ RÄDDA i Gyllebosalen. Hon talar om kvaliteten hos och värdet av de anställda undersköterskornas arbete.
Lolita Karimova var civilingenjör i Azerbajdzjan men under pandemin spred hon kärlek till vårdtagare på äldreboende Trevnaden i Malmö.
Det är bråttom när allt ska vara på rätt plats och komma i rätt ordning i Gyllebosalen.
Fatemeh Tavassoli pratar om värdet av att våga när rädslan sprider sig runt dig. Att man måste kämpa!
I förgrunden från vänster står Ruta Rindzeviciene, Eva Persson, Anna Bednarska, Lolita Karimova och Shirin Mahmoud.
I vimlet med Henrik Teleman för Folkets Konsthall, blomsterkvastar och dess bärare!

12/5 Förvernissage hos Kommunals sektion 4

Ewa Glimhed är en varm anhängare av kulturen i det fackliga arbetet. Här håller hon i micken, fältkonstnär Eva Persson till vänster.
Kanner-du-igen-dej-Aldreomsorgen

20 oktober 2021, Eva Persson (evap):

Första mötet med personal från äldreomsorgen i Malmö Stad

ABFs lokal Mosaiken i Malmö

Klockan är två på eftermiddagen och det regnar ute. En efter en kommer de upp för trappan. Tar av sej regnkläderna och fixar till håret. Vi går in tillsammans i lokalen, där vi ska ses totalt sex gånger under hösten.

Vi är åtta kvinnor – sju som arbetar inom äldreomsorgen i Malmö Stad och jag som är anställd som fältkonstnär av Folkets Konsthall. Två deltagare kunde inte komma idag. En är hemma med sjukt barn och en har semester, men de kommer nästa gång. Tillsammans ska vi göra ett tidsdokument om hur det har varit att arbeta inom äldreomsorgen i Malmö Stad under tiden med Covid 19. Både om hur det har varit på jobbet och på fritiden.

Vi börjar med en presentationsrunda. Vi säger våra namn och deltagarna vill berätta från vilket land de kommer ifrån och om de har broderat eller jobbat med textilier innan.

Vi är två som kommer från Sverige. De andra kommer från olika länder…Turkiet, Ryssland, Litauen, Polen, Irak… Och det är bara en kvinna som broderat innan. Hon broderade korsstygn i fjärde klass. Det måste vara minst 40 år sedan.

Jag försöker presentera projektet – att vi ska göra ett tidsdokument. Att vi ska göra en skärmutställning tillsammans som ska visas runt om i Malmö och kanske på fler platser.

Vi ska brodera var sitt broderi, där vi visar en händelse, en känsla eller tanke som vi var med om under tiden med Covid. Det här broderiet ska visas på en skärm tillsammans med en berättande text, så betraktaren får en inblick i hur personalen på äldreomsorgen upplevde den här speciella tiden.

Det ska också bli några inspelade djupintervjuer som ska sparas inför framtiden.

Jag fortsätter med att visa bilder på Bayeuxtapeten och några skånska yllebroderier som är exempel på tidsdokument i textil. Vi tittar också på jättemånga bilder av olika broderier – fritt broderi, applikationer, broderade texter, broderier blandade med andra textila tekniker, broderier från olika tidsepoker och i olika material. Vi pratar om storleken på broderiet och vilken teknik som gör att vi hinner bli färdiga med broderiet innan jul.

Sedan börjar vi skissa bilder. I min resväska finns olika sorters papper i olika färger och mönster, saxar, lim, kritor, färgpennor. Det är nu minnen kommer och alla börjar prata. 

”Det var en så stressig tid”. 

”Och så fick de äntligen träffa sina anhöriga. Den glädjen jag såg i hennes ansikte då, påverkade mej mycket. Men efter tjugo minuter skulle vi bryta deras samvaro. Det var hemskt.” 

”Alla var inne i sin egen bubbla.” ”Här är en liten bubbla med ett litet kors och något som flyger iväg”

”Jag kände en stor ovisshet – hur kommer det att bli?”

”Tveka inte för mycket – tänk bara att jag ska klara det.”

”I början tänkte jag bara mörka tankar. Alla människor kommer att dö och det blir bara djuren kvar. Jag ser en lekplats, där bara de vilda djuren från skogen strövar runt. Kanske är detta Karma, tänkte jag. Men nu efteråt är jag så otroligt ödmjuk och tacksam över livet. Att jag får leva.”

”Du måste, måste, måste, måste, måste…”

”Hela världen kände sej inlåst. Alla var ledsna.”

Där ute finns friheten.”

Plötsligt säger en kvinna: ”Oj, jag har varit helt borta en stund. Inne i mitt arbete, så jag märkte inte att ni andra var här.”

Alla berättar om sin skissade bild och vad de har tänkt runt den. Alla lyssnar intresserat och nickar ibland. Vi pratar om hur vi nästa gång ska kunna omsätta skissen till ett broderi. Vilka material och vilka färger jag måste leta efter. En kvinna poängterar att hon vill ha en pälsbit, så hon kan göra katten som ska ligga i ett fönster. Det blir en lång lista… Vi städar och alla klär på sej sina regnkläder för att gå ut i det grå höstrusket igen.

Mina funderingar cirklar runt om hur jag försiktigt ska kunna hjälpa alla deltagare, så de känner lust och glädje både över broderandet och över den färdiga bilden…

Comments are closed.